REPORTAGE /
REPORTAGE / VIRKESFÖRAREN Kalle Olsson är en förare av rätta virket Kalle Olsson älskar sitt jobb som timmerbilsförare och tycks vara som klippt och skuren för det. Men det är inte ett jobb för vem som helst. TEXT & FOTO KARIN LEPIKKO Den här veckan utgår Kalle klockan fyra på morgonen från Borlänge. Det är vår och en härlig tid. Ingen snö och halka, och just nu inga vägar som har regnat sönder. Då är det lätt att gilla sitt jobb. Men faktum är att Kalla trivs för det mesta. - Jag har svårt att tänka mig ett annat lastbilsyrke som är så fritt, säger han. En annan fördel är hjälpsamheten, chauff - rer emellan. Både inom och utanför det egna åkeriet. ”Konkullegor”, kallar han dem, förarna hos andra åkerier. Om man är på rätt ställe så händer det att man hämtar en last åt varandra. - Jag hade besök av en förare från Småland, han var överväldigad av det goda samarbetet mellan åkerier som vi har här i Dalarna. RUTTERNA LÄGGER HAN UPP själv efter tt ha tittat i datorn var i skogarna virket ska hämtas. Under hans två år på Ängeby åkeri har det aldrig hänt att det inte funnits jobb. Två, tre lastningar och så där 50 mils körning blir det ofta på ett pass. - Körningen är den lätta biten. Det är lastningen med kran och datahantering som är mer komplicerat. För just Kalle har det ändå gått förhållandevis lätt. - Jag har det väl i blodet. Tack vare pappa blev det just timmerbil men både han och farfar har jobbat som lastbilsförare, säger han. Vi stannar vid några timmervältor. Kalle är raskt uppe i hytten varifrån han styr kranen snabbt och med flyt. tockarna landar mjuk och i perfekt ordning. Trots sin relativa ungdom, Kalle är 28 år, sköts lastningen med den säkerhet som bara erfarenhet kan ge. - Jag har hållit på rätt länge, jag körde en jordbrukstraktor med huggarvagn med kran redan när jag var tolv, säger han. För kranen är en utmaning för många. Det är ett känt faktum att det kan ta något år för en ny timmerbilsförare att bli hyggligt produktiv, enligt Kalle. Själv är han både utbildad och har tidigare erfarenhet av lyfta stockar med kran. Ändå var det en omställning. MITTIA SKOGSTRANSPORT | 2025 12 - Jag var van vid tvåspak och nu blev det fyrspak. Med andra ord styrs den här kranen med fyra spakar, två spakar för vardera hand och ett par pedaler för fötterna. Och just detta, att använda fötterna, blev en skillnad. - Jag funderar ibland på att bli kantor, skämtar han men förklarar sedan: - När kranhytten gungar så blir reflexen tt ta stöd med fötterna mot golvet, men trycker du ned hälarna mot pedalen så lyfter du samtidigt kranen. FÖR KALLE GICK INSKOLNINGEN till timmerbilsförare alltså ganska lätt. - Motivationen har stor betydelse. Jag vet de som sökt sig till transportgymnasium för att det ligger bra till geografiskt, man vill ku - na bo kvar i sin by under utbildningen. Det är ingen bra anledning, fle a av dem jobbar inte i yrket idag. Så tänkte inte Kalle. Han hade nästan tre timmars kollektivt resande från hemmet i Dala Järna till skolan i Älvdalen. - Man måste ha ett verkligt intresse. Man kan inte bli timmerbilsförare bara för att man vill ha ett jobb. Förutom att träna upp förmågan att styra kranen, behöver man ha koll på olika virkessortiment. Stockarna ska sorteras efter trädslag och användningsområde, exempelvis om de ska sågas eller bli till pappersmassa. - Det kan vara lite knepigt att avgöra när
VIRKESFÖRAREN / reportage Kalle Olsson stortrivs i bilen, en Scania 770 S, med fyra axlar och bruttovikt 74 ton. ”Motorn är starkast möjliga och förarhytten känns rymlig”, säger han. På ett år kör den ungefär 20 000 mil. MITTIA SKOGSTRANSPORT | 2025 13
Facebook
X